"{3}
I have read that language / leaves \ that it leaves a trace // OK \ ‘I draw a /\ line’ Samira the security system of this translation has been compromised." — Anna Moschovakis, “Flat White (20/20): A compromised translation with, and for, Samira Negrouche” Översättningar och kompromisser Kompromissen har varit en vägledande princip för oss ända sedan vi påbörjade arbetet med det här numret. Engelskans ”to compromise” kan förstås både i betydelsen överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter, medelväg, av-görande i viss tvistefråga, balansera för- och nackdelar men också som, mer i likhet med svenskans ”kompromettera”, att utsätta för risk, försätta i fara, bli misstänkliggjord. Anna Moschovakis tar, i sin “compromised translation with, and for, Samira Negrouche, Flat White (20/20)”, dessa två betydelser som utgångspunkt. Sett till ordets etymologi går det att finna ytterligare en innebörd, från latinets comprōmittĕre — att lova tillsammans; ett gemensamt löfte. Dessa definitioner löper genom numret och plockas upp i olika former: i Katrine Øgaard Jensen och Ursula Andkjær Olsens ”Compromised Infrastructure: A Series Of Third Millennium Mistranslations”, uppenbarar sig kompromissen som ett slags medlande, hela tiden i förhållande till de begränsningar som ”felöversättningen” utgör. Men i raden ”Let there be complex being” uppstår en förening, en sammansmältning – där kompromissen istället närmar sig betydelsen av att låta saker förenas. I Sara Tuss Efrik och Johannes Göranssons ”The Quarantine Devours my Body”, numrets sista text, uppenbarar sig även ett förhållande till den andra definitionen, kompromissen som risk, att utsätta sig för fara: ”Sara Tuss Efrik will now abandon her decoding games and lock herself in Johannes Göransson’s quarantine.” I arbetet med det här numret har dessa snabba kast mellan betydelser ofta sammanfallit med känslan av att vi arbetat med översättningar som lyft fram transformationens och ombearbetningens inneboende processer. Vi tänker på hur ”version” och ”vers” delar samma språkliga rötter: vertere, att vända om. I Niclas Nilssons "överföring" av Ronald Johnsons Radi os omförhandlas betydelsen av såväl "kompromiss” som "översättning”, då Nilsson transplanterar Johnsons metod, att förvränga och radera delar ur John Miltons Paradise Lost, till Ingvar Björkesons svenska översättning, Det förlorade paradiset, från 2012. Nilssons ”överföring” erbjuder på så sätt en möjlighet att omvärdera översättningen efter de parametrar som en kompromiss möjliggör. Hans process för samman översättningen och kompromissen som blottläggande av något okänt och väcker därmed frågan: hur kan översättningen förstås när den modelleras efter kompromissens ramar? I det här numret är vi stolta och glada att få presentera översättningar ur Tender Points av Amy Berkowitz (översättning Helena Fagertun), Jag æder mig selv som lyng av Olga Ravn (översättning Sherilyn Hellberg), Mitt krig, sviter av Jenny Tunedal och MA av Ida Börjel (översättning Jennifer Hayashida) samt "Virvelpump och stilla sekunder" av Leif Holmstrand (översättning Frank Perry). Vårt mål, och stora glädjeämne, i arbetet som redaktörer har varit att stötta och möjliggöra dessa utbyten mellan svensk, dansk och amerikansk poesi. Rötter Det här projektet tog sin början i Berkeley, Kalifornien, hösten 2016, när Lindsay och jag träffades i egenskap av redaktörer för Berkeley Poetry Review. Det var också då vi för första gången kom i kontakt med Bay Area-poeten Michael Palmers The Danish Notebook, publicerad av Avec Books i Kalifornien (1999), men ursprungligen av Brøndum Forlag som Den Danske Notesbog 1998. Om det förhåller sig så som Anna Moschovakis skriver, att ”språket […] lämnar ett spår”, går det att söka rötterna till det här numret i de spår och riktningar som skisserades av Palmer 1998. Vi hoppas, att med det här numret få bli en del av den längre tradition av dialog mellan amerikansk och skandinavisk experimentell poesi Palmer påbörjade. Under samma höst introducerade Lindsay mig för Anna Moschovakis “Flat White (20/20)” ur hennes They and We Will Get Into Trouble for This och jag slogs av dess beröringspunkter med Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzads Trado. Därifrån växte vårt gemensamma intresse för översättningens möjligheter och begränsningar och idéerna som kom att mynna ut i det här numret började ta form. Under året som gått har vi arbetat fram numret till dess nuvarande skepnad. Det är första gången som Ordkonst såväl som Berkeley Poetry Review ger ut ett nummer i samarbete med en annan tidskrift. Michael Palmer introducerade The Danish Notebook som ett försöka att ”connect the dots”, att överbrygga språkliga skillnader och konceptuella ramverk, tid och rum. Moschovakis skriver ” Jag ritar /\ en linje” – återigen, samma förmåga hos kompromissen att skapa en produktiv ambivalens: i våra försök att ”connect the dots”, i arbetet som dragit linjer över kontinenter och tidszoner, känns det träffande att tänka på trådarna som förbundit oss som både kommunikationskanaler och begränsningar. Arbetet med det här numret har ständigt befunnit sig i spänningen mellan dessa två. I numret ryms – och artikuleras – flera olika slags linjer: linjer som sträcker sig genom och över dikter som passager, ligament, kopplingar. Men också linjer som fungerar som gränser, som separerar – och som hela tiden hotas av överträdelse och kontaminering. Det här numret är ett arbete i kompromissens anda, både som risktagande och som överenskommelse, men kanske är det framförallt en återgång till dess rötter, ett försök att skapa någonting tillsammans, ett gemensamt löfte. Erik Isberg |
"{3}
I have read that language / leaves \ that it leaves a trace // OK \ ‘I draw a /\ line’ Samira the security system of this translation has been compromised. " — Anna Moschovakis, “Flat White (20/20): A compromised translation with, and for, Samira Negrouche” Translation and compromise From the beginnings of this project, compromise has been the animating spirit of the work — “compromise,” meaning both: A coming to terms, or arrangement of a dispute, by concessions on both sides; partial surrender of one’s position, for the sake of coming to terms; the concession or terms offered by either side. and A putting in peril or hazard, endangering, exposure to risk or suspicion. as Anna Moschovakis models in her “compromised translation with, and for, Samira Negrouche,” “Flat White (20/20).” Looking towards the etymology of the word, we find, also: comprōmittĕre (Latin) — to promise together; a mutual promise. These definitions weave through the journal, taken up in different forms — for Katrine Øgaard Jensen and Ursula Andkjær Olsen’s “Compromised Infrastructure: A Series Of Third Millennium Mistranslations,” compromise announces itself as arbitration, in the strictures that shape each “mistranslation” in exchange. Then — with the line: “Let there be complex being” — we see conjunction, compoundment — the senses of “compromise” relating to the sense of things coming together — draw into the fold. By the end of the journal, with Sara Tuss Efrik and Johannes Göransson’s “The Quarantine Devours my Body,” the definition of compromise as exposure, contagion, gets roped in: “Sara Tuss Efrik will now abandon her decoding games and lock herself in Johannes Göransson’s quarantine.” In editing this issue, such rapid turns seemed to coordinate with the sense that we were working with projects in translation that draw out internal processes of transformation and revision, highlighting the common root (vertere, “to turn”) between “version” and “verse.” From Niclas Nilsson’s "transfer" of Radi os by Ronald Johnson, we see the terms of “compromise” as well as “translation” mutate as Nilsson transplants Johnson’s method of distorting and erasing portions of Milton’s Paradise Lost to the Swedish Det förlorade paradiset, translated by Ingvar Björkeson (2012). Nilsson’s “transfer,” then, offers a pivot to thinking of translation alongside the different registers afforded by “compromise, as his process brings together the work of translation with the work of compromise, in the sense of exposure or decay. How might compromise inflect the ways in which we understand translation? In this issue, we have the honor of publishing translations of passages from Tender Points by Amy Berkowitz (trans. Helena Fagertun), Front Is Matter by Olga Ravn (trans. Sherilyn Hellberg), My War by Jenny Tunedal and MA by Ida Börjel (trans. Jennifer Hayashida), as well as “Vortex Pump and Seconds of Stillness” by Leif Holmstrand (trans. Frank Perry). Our work, and joy, as editors has been to support these exchanges between Swedish, Danish, and American poetry. Roots This project began in Berkeley, California, where Erik and I met as editors of Berkeley Poetry Review in the fall of 2016. During that time, we came across Bay Area poet Michael Palmer’s The Danish Notebook, published by Avec Books in California (1999), and originally commissioned by Brøndum Forlag, to be published as Den Danske Notesbog in 1998. If, as Moschovakis writes, “language [...] leaves a trace,” the roots of this project lie, at least in part, in the traces and trajectories drawn within the lines of Palmer’s notebook. In short — this project picks up on a history of exchange between American and Scandinavian experimental poetics. During the same year, the two of us read Anna Moschovakis’s “Flat White (20/20)” in her book, They and We Will Get Into Trouble for This, and Erik introduced me to Svetlana Cârstean and Athena Farrokhzad’s work in Trado. From there, the idea for this project quickly emerged and gained momentum, and over the course of the year, we worked together to bring this issue to its current form. This is the first time either Ordkonst or Berkeley Poetry Review have released an issue in collaboration with another journal. In The Danish Notebook, Palmer introduces his project as an effort to “connect the dots,” across languages, conceptual registers, time and space. Moschovakis writes: “I draw a /\ line” — again, the context of “compromise” help to draw out a productive ambiguity: with our efforts to “connect the dots,” as Erik and I worked across continents and temporal difference, it seems apt to think of these connecting lines as both channels and boundaries, or borders — this allows us to articulate the work of navigating the tension between the two senses. Between the pages of this issue, one might find many lines: lines that stretch across and within poems as throughways, ligaments, connections, as well as lines of severance or boundary — lines threatened by trespass, contagion. If this journal is animated by “compromise,” the task of “connecting the dots” is our collaboration — a return to the “roots”: a mutual promise. 최 Lindsay | Lindsay Choi |